Jocke & Elin

Joakim. Han är långt ifrån Guds bästa barn, men han har något som man imponeras över.
Folk undrar varför jag fortsätter kämpa, vad jag ser hos denna människa, när andra bara ser ett living hell. Jag kan inte rikigt svara på den frågan, det närmsta jag kan komma ett svar är att jag känner ingen annan som har så mycket att ge.

Jag tänker inte sitta och skriva om alla smaskiga detaljer. Om ni hade hoppats på det, kan ni lika gärna sluta läsa redan nu. Och jag vill inte heller att ni ska tycka alltför synd om honom, dels för att till viss del har sig själv att skylla att det har varit som det har, och dels för att han behöver ingen sympati från folk som han inte känner. Hans närastående ger honom det stöd som han behöver. Undra hur många läsare jag har tappat redan här? Inte meningen att skrämma bort er, men jag vill att ni ska veta läget.

När jag träffade Jocke för lite drygt ett år sedan förstod jag inte hur dåligt han mådde, innerst inne. För utåt sett märkte jag helt ärligt ingenting. Redan andra gången vi träffades berättade han. Om hans låtsas pappas död, självmordsförsöken och om hur skit han egentligen mådde.
Än idag har jag inte förstått rikigt varför han berättade allt det här för mig efter så kort tid. Han vet inte själv heller, men jag tror att det var hans sista chans, hans rop på hjälp.
När vi satt där, jag kommer fortfarnade ihåg orden han sa. Och alla tankar som strömmade igenom mitt huvud.
Han berättade om hur han tänkte ta sitt liv förra gången vi träffades, om alla drogproblem och om hur alla kompisar hade svikit när han behövde dem som mest. Konstigt! tänkte jag. Vad ska jag här att göra? Killen behöver rikigt hjälp. Varför berättar han det här för mig? Vad kan jag göra åt saken?

Jag åkte hem, men kunde inte släppa tankarna på honom, hur jag än försökte så kunde jag inte låta bli att bry mig om den här killen och hans trassliga liv.
Samma kväll hade vi några vänner till familjen över på middag. Carina, mammas kompis, jobbade på socialtjänsten och jag tänkte att jag kunde prata med henne om Jocke. Hon borde ändå ha lite erfarenhet av sånt här.
Mitt råd från henne var att jag skulle finnas där, lyssna om han behövde prata. Men gick det för långt skulle jag säga stopp. Att jag inte ville höra om hur han har planerat att dö, att lämna alla, att bara försvinna o.s.v.
Tiden gick om vi började umgås mer och mer. Allt gick bra och jag, så blind för problem som jag är, trodde att alla svårigheter var lösta. Att han alltid skulle vara den glada och livsglada Jocke som började visa sig lite mer.
Jag kunde inte ha mer fel.

I februari skulle jag och min familj åka till Spanien för en veckas semester. Jag och Jocke sågs som vanligt dagen innan jag skulle åka och allt var som vanligt. Vi bestämde att när jag kom hem skulle jag åka direkt hem till honom från Arlanda.

Men, en kväll när vi satt och spelade kort, familjen och jag, fick jag ett sms från Jocke. 
Där stod det att han lyssnade på min "begravningslåt", forever young. Det stod att han funderade på hur han skulle må om det hände mig något. Jag skrev att han kunde vara lugnt, att jag snart var tillbaka i Stockholm igen, och då skulle allt bli som vanligt, vi skulle hänga som vanligt en dag. Då kom det. " Jag mår skitdåligt. Jag tänker på hur jag skulle må om det hände dig något. Jag tänker på min låtsaspappa. Att jag borde ha tagit hans plats. Det hade varit mycket bättre då."  
Jag fick panik! Jag ville bara åka hem och lämna Spanien. Det var bara två dagar kvar men jag ville bara hem.
Jag bad Jocke vänta på mig, att han inte skulle göra något dumt.
Han väntade. Men så orolig som jag var dom dagarna, har jag nog aldrig varit i hela mitt liv.

När jag kom hem igen kände jag att det behövdes en ändring. Det blev inte bättre vad jag än gjorde. Vi stod still. Efter fyra månader så var han fortfarande osäker på om han ens ville leva. Någonting måste hända!
Hans "kompisar" som jag aldrig fått träffa, var dom som drog ner honom, det är jag säker på.
Jocke fick ett val; hans såkallade kompisar och drogerna, eller mig. Jag orkade inte mera. Jag hade fan gjort allt men vi hade inte kommit ett enda steg närmare målet.
Från början var det nog svårt för honom att välja. Det var ju dom har "kompisarna" som skulle backa honom vad som än hände. I hans verklighet.
Jag vet inte vad det var som fick honom att ändra sig, vad som fick honom att förstå vad hans "vänner" gick för.
Kanske var det rädslan att förlora ytterligare någon som brydde sig av hela sitt hjärta. En av anledning. arna till varför han mådde skit var att han kände sig sviken av sina rikiga vänner. Men jag förstår dom. Man orkar inte att ge och ge om man aldrig får någontng tillbaka. Och tro inte att jag är någon superstark person som har tyckt att detta har vart lätt, jag har varit så nära att ge upp hundratals gånger. Men jag stannde tillräckligt länge för att se alla dom sidor ingen annan såg. Hur denna människa hade ett så stort hjärta av guld, men som aldrig tog chansen att visa det.

Idag får han beröm. Av alla möjliga. Och jag får beröm. Folk säger att det är på grund av mig som Jocke mår bra idag. Men dom kan inte ha mer fel. Det enda jag gjorde var att så vid sidan om och låta denna människa få tid på sig, att inse att han kunde göra en skillnad. Han behövde bara få en chans att visa det enorma hjärtat han faktiskt har,
Jag har aldrig tvingat honom att sluta med drogerna, bryta med kompisarna eller ta tag i sitt liv. Jag har bara gett honom val, tips och råd. Om han hade valt "kompisarna" framför mig, hade jag inte tvingat honom att tänka om. Jag hade istället tagit mina saker ifrån lägenheten som vi bodde i då och gått vidare i mitt liv. Jag tror att tanken på att bli lämnad ensam igen blev för svår. Han behövde bara en anledning att komma ifrån sitt förflutna, att försöka lägga det bakom sig.

Jockes familj och anhöriga säger ofta att det är tack vara mig som Jocke mår bra, och jag ger dom gärna den tillfredställelsen att låta dom tro att det är min förtjänst. Det blir oftast lättast så, att sätta ett finger på vad det var som verkligen kunde rädda deras Jocke.
Men när dom säger tack, vet dom egentligen inte att det är jag som ska tacka dom, för att dom har gett mig möjligheten att tillbringa detta nu av mitt liv med vem jag anser vara en på miljonen, nämligen Joakim.

Ledsen läsare, det utlovade inlägget om Jocke blir imorgon istället. Tidsoptimist som jag är trodde jag att jag skulle hinna skriva det ikväll. Men, jag lovar, det blir imorgon istället.
Idag blev det en ny klänning, ett par nya skor till Jocke och gardiner till lägenheten. Dock var dom lite för långa men vi får sy upp dom, så blir dom perfekta! Supersnygga!

Nu är det dags att gå och sova. Måndagar är inte riktigt min dag. Godnatt!

Elin är inte på sitt bästa humör, men efter en Xider får hon ett leende på sina läppar. idag har jag fått smeknamnet "Toffel Jocke"  men jag är inte det, men elin sitter bredvid mig och säger att jag är det. MEN MEN sånt får man ta ibland vill gå på stranden och hålla henne i handen.

idag fick jag springa en halv mil på idrotten, otränad som jag är (eftersom jag inte är så aktiv av mig)  så blev det en tuff vända ute i spåret.

Nu är det dags för någon smarrig matbit och en film, det sitter alltid fint.

// toffel Jocke

Det fanns ingen tvättid! Jocke som slutade tidigt idag skulle ju hem och boka, men, försent. Ajaj.
Jag ville ju egentligen åka och titta på Alles hockeymatch, men ToffelJocke bangar. Vi är så sjukt aktiva i våran lilla familj!
Istället för hockey blir det filmx2. Ovanligt, right?

Jocke är så jävla lat, han vägrar laga mat till mig. Och straffet? No more beer för hans del! YES!