Jocke & Elin

Thats what happend. Min mormor gick bort i måndags i förra veckan. Och det är så sjukt tungt.
Min mormor har alltid funnit där, i hela mitt liv. Plötsligt är hon borta. Inte en enda dag/timme/minut går utan att man blir så jävla påmind om hur jävla borta hon faktiskt är. Helt plötsligt börjar man dra parareller som har med henne att göra hela tiden. Men, hur klyschigt det än låter, så var det faktiskt skönt för mormors skull. Nu slipper hon lida, och vad önskar man inte sin älskade? Jag försöker hela tiden pränta in att det faktiskt var skönt för henne, det är det enda sättet som fungerar, som gör att man fortfaranade ser ett ljus i allt elände.
Men fortfarande, denna smärta man bär på i hjärtat, den går inte att beskriva. Även fast jag har kommit förbi stadiet där jag bryter ihop så fort jag hör ordet mormor, så har jag aldrig långt ifrån tårarna. Aldrig någonsin.

Så, hur ska man gå vidare? Alla högtider, födelsedagar, Spanien..
Det var ju mormor som hade koll på allting. Hon visste när varenda en i hennes närhet fyllde år, även dom som inte längre tillhörde släkten. Och hur tomt kommer det inte att vara när det på födelsedagskortet står "Grattis Elin" och inte undertecknat med "mormor"? Ni ser, det är sånna här småsaker som jag ältar. Hur jobbig ska inte HENNES födelsedagar bli, högtiderna utan HENNE?

Fortfarande känns det som ett hårt slag i magen, en kniv i ryggen och som om allt bara gör ont ont ont.
Jag hatar döden.